Idag satte vi upp spegelväggen och tidningsstället på väggarna igen. Skönt att få bort saker ifrån golvet!

Foto och data all the way!

Om någon glömt hur det såg ut här innan så vassego, ett minne att minnas med. Hua, att vi orkade med den färgen så länge, jag fattar faktiskt inte. Tur att man glömmer fort.

En fin bild bara. Höstgräs.

Mitt nya världens coolaste nagellack! Söta kusin påminde mig om att nagellacket är samma färg som den färgen jag avskydde att ha på väggarna i lägenheten. Men, det är mycket snyggare på naglarna. Faktiskt!

Idag drack jag vinterns premiär-julmust. Hm, den smaken är alltid lika konstig första klunkarna. Man tror att det ska vara jättesött och gott, men mest smakar det bara… speciellt. Det smakar 100% jul! Men likväl så måste jag alltid vänja in mig vid smaken varje år. *skratt* Knappt 3 veckor till advent nu! Wohoo! Tiden flyger! Innan julen är över, om 6½ vecka, ska jag ha hunnit julstäda, julpynta, gjort en seriös önskelista, handlat klappar till alla, baka lussebullar, sätta upp och pynta julgranen och slå in alla klappar. Fixat julkort. Gjort klart fotoboken, samt lyssnat på massor av julmusik och kollat på stämningsfulla julfilmer, samt gamla klassikerkalendern Mysteriet på Greveholm. Man får ta sig i kragen och komma igång snart så att man hinner med allt.

Jag kom på en genialisk idé igår. Jag kan ju önska mig nåt till kameran! Tyvärr kom jag efter seriöst surfande fram till att det enda jag vill ha är ett nytt objektiv, och det är ju inte billigt, så… hm, jag får nog klura vidare på det där tror jag.

Men NU börjar tisdagskvällens tvmaraton! Så jag ska bänka mig framför alla serierna på 5:an och blir väl kvar där framåt midnatt skulle jag tro. Yay!

Idag sov vi lite extra länge. Det var så galet skööönt! Sen fick jag visdomstandsnojja, och spelade därefter spel tills det var dags att åka till pappsen. Väl där fick jag min oro stillad. Fars lugnande röst funkar tydligen! Karln min lugnade mig iofs innan avfärd genom att säga att han tar hand om mig om jag måste genomgå min stora rädsla. Att ta bort en visdomstand. Men att sen höra pappa säga att han tagit bort alla för flera år sen, och att det inte var dramatiskt alls, det lugnade mig verkligen! Jag har ju hans gener, så det borde båda gott. Sen påpekade han att de skräckhistorier jag blivit uppväxt med är som allt annat, folk överdriver sina historier en gnutta för dramatisk effekt. Så nu har paniken lagt sig. Jag överlever. Skönt! Är enormt tacksam över stödet ifrån karlarna i mitt liv.

Sen lånade pappa ut en borrmaskin också, med tillhörande borrsats så att vi ska kunna sätta upp lite grejer på väggarna nu efter tapetseringen. Jag blev jätteglad och tacksam såklart! Det var längesen jag hade någon att fråga om hjälp, så nu känns det så enormt lyxigt, skönt och mysigt att ha en pappa som genast letar reda på sin borrmaskin och vill låna ut, så att vi slipper åka till stan och köpa nytt. Dessutom sa han lite fyndigt att vi kanske får en sån av tomten i år, och det vore ju inte helt fel.

Idag diskades det. Jag är så duktig!

Läste gamla fototidningar ikväll. Självklart var kattskrället med på… uhm, under ett hörn.

Och så en till bild på nytapetserade och fina väggarna.

Nä, nu måste jag lägga mig på sängen en stund och försöka andas bort paniken jag känner med långa djupa andetag. En visdomstand som inte får komma fram, verkar göra just det, och tandläkaren varnade mig en gång att om det hände så måste de ta bort den. Jag ska försöka intala mig att det skulle kunna bli bra tillslut och att allt löser sig utan tandläkaren… för jag lider av tandläkarsskräck.

Det skulle man nästan kunna kalla oss för, tror jag. För i två dagar har vi klivit upp tidigt för att tapetsera, och igår blev vi helt klara. Yaaay! På slutet tappade jag tålamodet dock, och fick ynnesten att gå och handla istället, medan karln gjorde klart det sista. Det var en sån enorm lättnad att ni förstår inte! Att slippa eländet var värt SÅ otroligt mycket. Och nu är det klart, yay!

Idag klev vi upp precis lika tidigt och drog iväg på en timmes bilfärd till karlns syster som skulle flytta, och så agerade vi flyttkarlar tillsammans med resten av familjen. Jag kände mig stark och kapabel som attan. Blev impad av mig själv, mina muskler och min ork. Jag tyckte till och med att det var kul, och under dagen tog jag två helt frivillga spurter ute i regnet bara för at det var så otroligt skönt att röra på sig! Tror dock att jag sträckte mig eller nåt, för jag fick himla ont i ena låret sedan. Men det var det värt! Som lön för mödan blev vi bjudna på pizza som utlovat, och de var grymt gott, och så kollade vi på Natt på museet 2, och nästan somnade i soffan. Var riktigt trött, och hade svårt att hålla ögonen öppna. Sen blev vi kvar ett tag, och karln hjälpte till att koppla ihop datorn med bredbandet och kollade att det funkade. I brist på riktiga möbler så satt vi i solstolar, och saccosäck, och tittade på en tv som stod på golvet. *skratt* Det kändes lite sådär härligt flyttkaos-igt att jag skrattade lite inombords, och var tvungen att ta kort på karln när han satt i en låg solstol framför datorn som stod på ett köksbord.

Nu är vi äntligen hemma, och väldigt nöjda! Trots att Ben & Jerry-glassen vi köpte med oss hem smällt lite för mycket under resan hem… men vi håller tummarna att det blir jättegott att äta sedan ändå! Sån glass får man ju inte tag på här på orten ju.

Imorgon ska vi ta sovmorgon hade vi tänkt. Det är vi värda.

Gonattsingens!

Åh jo, kom inte och påstå att det är samma värld ute, det är en ny och härligare värld! Med snön kommer jul, glitter och mys. Trots att vi klev upp några timmar tidigare än vanligt idag för att tapetsera så var jag studsande glad! Jag sjöng och kvittrade, gjorde en ”stor” frukost med te, kokt ägg, mackor och yoghurt och verkligen kände att världen är underbar! Så mycket betyder verkligen snön för mig. Efter den mörka hösten är det som att ett vitt kristalliserat paradis kommer fallande från skyarna och förgyller tillvaron. ”Let it snow, let it snow, let it snow!” med Frank Sinatra har spelats här idag kan jag lova.

Klass ute på studiedag i snön?

Och lillfröken kikar ut på allt det vita såklart.

Såhär ser datahörnan ut nu! Ska upp med en hylla för spel, och lite tavlor så småningom, men nu kan vi sitta och trivas, för den här biten är helt klar!

___

Annars hade jag igår en toppendag! Bror med flickvän kom och hälsade på unde kvällen, och hade med min yngsta syster! Hon som jag aspirerade att bli mamma nr 2 till förut. Jag tog så grymt mycket ansvar att det varit en process att tänka om. Men nu var det skönt och lättsamt att träffa henne trots att det var säkert ett halvår sen jag umgicks med henne sist. De där stora dramatiska känslorna som jag trodde att jag skulle känna infann sig inte. När jag öppnade dörren och förvånad såg henne där kändes det bara trevligt. Inte himlavälvande, men fint. Det var jättekul att prata med henne, och se att hon fortfarande bryr sig om mig, precis som jag tycker massa om henne, men nu är det på en annan nivå. Nu kan jag hålla de på en normal nivå. Jag kan tycka massor om henne, utan att engagera mig i allt, grubbla på hennes liv när jag ska lägga mig, och känna att jag borde rädda henne ifrån familjen. Det var bara trevligt. Och ju äldre hon blir, desto enklare blir det nog att träffa henne, så att vi kan sköta de själva utan mellanhänder, så som min snälle lillebror som tog med henne hit. Nåja, jag älskade att få prata och kramas med henne, och att se min bror skina upp när han såg hur fint vi gjort det, och även senare när jag berättade att jag och kuratorn är klara med varandra nu. Han sa tom att han tycker att det märks på mig att jag mår bättre. Inte ologiskt egentligen, men det värmde verkligen att se hur glad det gjorde honom.

Vi pratade även lite om kattungar iochmed att min familjs katt fått kattungar och bror sagt att när han bor i hus vill han ha katt, och han bor i hus nu. Efter att de åkt sa karln min att det kanske slutar med att vi tar en kattunge ifrån den kullen vi också. Jag blev jättepaff! Trodde att han inte ville det förrän vi flyttat någonstans med tillgång till trädgård. Men han sa att Cassie blir inte äldre, så varför inte. Vi kanske aldrig flyttar till något hus, sån tur har vi kanske inte, men vi vill verkligen att hon ska få sällskap. Någon att leka med, och ta hand om. Så, nu har jag funderat hit och dit, och är uppspelt som sjutton över tanken. Vet inte om färgerna på deras kattungar passar oss dock. Svart blir lätt påkörd enligt karln, och vit blir skitig. Så jag har suttit och kollat på kattungar på blocket ikväll, och blivit tårögd av tanken på att få hem en liten kattbebis att ta hand om. Då har vi en liten kattfamilj, och en människofamilj här hemma. Så vi får se hur det blir med det här. Kanske blir det snart, kanske blir det efter jul. Kanske en av familjens kattungar, men troligast inte. Det är mysigt att fundera på iallafall. Det blir vårt första gemensamma något, som vi skaffar tillsammans. Jag har sån tur som blev kär i världens goaste kille som tycker om katter dessutom!

Jag la nyss över lite bilder ifrån mobilen till datorn, och blev påmind om den här fina bilden som jag tog under en promenad i fredags. Den lilla digitalkameran jag hade med ville inte fokusera så nära som jag ville gå, så jag tog fram mobilen och testade… och den var mycket medgörligare! Kul att tekniken överraskar positivt ibland. Medan jag satt där på huk vid dikeskanten, och hade hörlurarna på och musik i öronen var jag inte medveten om just så mycket annat än vad jag fokuserade på just då. Jag var närvarande i nuet 100% skulle man kunna säga, precis som man ska vara enligt de som vet vad man mår bra av. Nåja, hur som helst så ryckte jag plötsligt till av rädsla och ramlade nästan framlänges ner i långgräset av ett läskigt ljud alldeles bakom mig. Lyckligtvis hann jag sträcka ut ena handen och slapp sätta ner knäna i den blöta växtligheten! Upptäckte sekunden senare att det bara var en äldre karl som cyklat förbi på den annars väldigt tysta och övergivna grusvägen. Skrattade gott åt mig själv efteråt!

Ikväll har jag känt mig enormt trött, och bara legat och värmt mig under en filt i soffan och låtit 5:an underhålla mig med alla program man inte vill missa under tisdagskvällarna. Karln min som är lite småförkyld, var ändå den som lagade maten och tyckte att jag skulle ta det lugnt, han plockade undan också, och jag låg där och kände mig bortskämd och blev tårögd av tacksamhet! Vissa stunder är så enormt underbara att uppleva. Bara en sån sak, det väger så tungt när man känner sig jättetrött och frusen och ynklig. Min karl är den absolut bästa i hela världen! Kärlek, kärlek, kärlek.

…är jag lite trött och frusen. Men, den här dagen har varit en av de allra finaste gråmulna dagarna jag varit med om! Kuratorn meddelade nämligen imorse att hon tycker samma sak som jag känt den senaste tiden. Att jag är stabil nu, att jag mår bra och har lärt mig att hantera motgångar. Jag har tagit mig ur det tunga, vant mig vid att livet är såhär nu, och mår bra! Det är så härligt, och jag blev så glad när hon undrade om vi skulle göra ett avslut idag efter en timmes prat om allt mellan himmel och jord. Det kändes som en stor klapp på ryggen, och jag blev så lycklig, stolt och nöjd. Kände mig fri och stark. Redo att stå på egna ben äntligen, efter att ha lärt sig en hel del under den tiden jag träffat henne. Jag är så nöjd med att ha tagit mig i kragen och fick den hjälp jag behövde. Jag har vuxit helt enkelt. Inuti.

Annat som hänt idag är att jag beslutade mig för att baka. Kände mig jättepeppad och uppspelt över tanken på gotta, och gick till Konsum. Inte en burk jordnötssmör så långt ögat kunde nå! Jag tänkte göra ”godis/kakor” av jordnötssmör, ricecrispies och choklad, för att dra några av de viktigaste ingredienserna. Men utan jordnötssmör blev det svårt. Jäklarns ställe vi bor på! *skratt* Men ICA har garanterat det, så jag får väl trava dit bort imorgon kanske. De har delat upp det fint här på byn. Konsum har Root Beer, men inte ICA. ICA har jordnötssmör och mashmallowfluff, men det har inte Konsum. Var så baksugen ju! Men, botade besvikelsen med att köpa en kladdkaka, istället för att baka, som vi ska mumsa på ikväll. Jag framför Desperate Housewives, och karln framför datorn.

Tänkte ”fira” den här fina dagen genom att försöka leta reda på nytt tema till bloggen. Hittade några skapliga, men då skulle man ladda ner zip-filer och sen fattade jag noll. Så jag gav upp. Är inte tillräckligt klurig för det där verkar det som. Vissa gånger känner man sig äldre än andra helt enkelt.

Det var på tiden känner jag. Har inte haft humör eller intresse nog de senaste dagarna för att ta kort, men idag slog jag på stort, och tadaa! Detta blev resultatet!

Förresten började jag inatt jobba med att få ihop ett dugligt resultat av gratis-fotoboken att skicka iväg snart, så man hinner utnyttja gratiskoden innan tiden tar slut. Sista december är det iofs, men hur mycket fokus kommer jag kunna lägga på något annat än julen när december kommit? Just det, inte mycket. Så jag satsar på att göra klart den innan månaden är över. Grejade i flera timmar inatt, och sen var det enda jag drömde om den där attans fotoboken och layouter, storlekar och placering. Kände mig helt less när jag klev upp. Orkade inte fundera mer efter en natt full av pyssel. *skratt* Galet det där. Spelar jag tetris extremt seriöst i några timmar innan jag lägger mig drömmer jag garanterat om tetris hela natten. Så funkar jag.

Vi började dagen vid frukost med att leka med plasten från en katalog.

Sen byggde jag ett hus av post till Cassie som var lite mindre entusiastisk över det fantastiska bygget än vad jag var.

Blev galet hungrig under eftermiddagen och läste ordet ”stuvat” på nätet. Gjorde därefter stuvade makaroner för förstå gången på flera år. Det blev bra och gott! I brist på ketchup använde jag chilisås som tillbehör. Funkade lite bra det.

Och slutligen, ett bevis på att vi är på gång med tapetseringen.

Vi har två väggar kvar ungefär, och hoppas bli klar… uhm, om en vecka kanske? Vi tar det lite pö om pö så att man inte ledsnar helt. Och karln min är väldigt ordentlig, så honom kan man inte jäkta på. Det visste jag sen innan, så jag är inte jättechockad, utan får acceptera att han hellre gör ett bra jobb, än ett snabbt. Haha, ”Hon sa det jänta också!” skulle karln sagt om han läste det där.

Jag har känt mig riktigt låg och har tappat hoppet på allt de senaste dagarna. Känns inte som om jag duger till något, och är jätterädd att jag aldrig kommer få ett jobb för att jag är en så missanpassad individ att jag inte passar till nånting. Att jag dessutom numera är familjelös pga mitt uppbrott med mamma är självklart en extra börda när man redan känner sig svag. Jag har turligt nog min sambo, och söta kusin att förlita mig på, men sen är det tomt. Tur att samhället ser till att det finns kuratorer iallafall, så att det finns en till människa därute som kan försöka stötta när allt känns mörkt, dvs nu.

Men! Jag måste bara nämna att filmen som gick på 4:an nyss, ”Tre systrar och en mamma”, faktiskt muntrade upp mig, fick mig att le och känna att livet inte är helt pjåkigt ändå. Jag delar ju det med mitt livs kärlek. Det är en lyx som man tyvärr får svårt att uppskatta när allt känns tomt, tungt och hopplöst. Men nu känner jag glöden igen! En gnutta optimism och framförallt tacksamhet. Yay för tv och film.

Idag var en sån dag. Äsch. Kattskrället höll mig vaken genom att skrika mest hela tiden inatt/imorse, jag vaknade massor av gånger med hjärtat i halsgropen. Troligtvis pga av att karln jobbade natt och vi var ensamma hemma, dvs, hon blev orolig. Tillslut fick jag ont i huvudet, troligen någon slags spänningshuvudvärk, och känslomässigt var jag helt förstörd. Ikväll har jag bara velat ligga i soffan, tycka synd och mig själv och svära över hur trött jag känt mig. Man mår inte bra av att bli väckt ca 10 gånger under några ynka timmar helt enkelt. Har inte skämt bort katta alls idag. Knappt velat se åt henne ens. *suck*

Glädjande i eländet var iaf att jag köpte saffransgifflar ikväll, och njöt av att tjuva åt mig lite julkänslor lite i förskott. Och att det var ”Criminal Minds” var även det ett litet glädjeämne. Tycker verkligen om den serien. Avskyr allt vad CSI heter och andra kriminalserier, men Criminal Minds är helt fantastiskt!

Känner mig less eftersom det ser ut som att vi måste fixa lite till på väggarna innan vi kan tapetsera klart, och att ta ett steg bakåt när man trodde att vi bara hade mållinjen kvar att korsa, det var som en käftsmäll för mig. Optimismen gick ur mig helt! Förhoppningsvis är den tillbaka imorgon tillsammans med ny energi efter en *nu håller vi tummarna!* god natts sömn.

Så, nu är det dags att hålla tummarna medan jag gör mig redo för sängen. Snäll kisse, snäll kisse!