Ugh!

Katta klöser på jeansen så att hon drar ut trådar i fula små bulliga öglor. Nä nu får hon leka för sig själv minsann. Jag tycker ju om de här byxorna! Hårsnodden ligger på golvet redo att lekas med nu, men om inte jag får den att röra på sig och leva upp, så är den tydligen helt ointressant. Tråkig katt.

Idag har varit ett tungt dygn. Många känslor i omlopp. En hel del tårar har fällts. Vissa stunder har jag bara känt att jag vill ge upp på livet. Att allt är så sjukt svårt, och jobbigt. Men det känns bättre nu. Vi fick med oss mumsig hasselnötschoklad, och en liten ask belgisk choklad hem. Karlns syster har hittat en kille som får tag i mycket gotta att dela ut till släkt och vänner, och det uppskattar vi såklart! Mest jag, för karln tål inte nötter. Stackarn.

Har varit på ett litet ”minikalas” för karlns kusinbarn i efterskott, och där var tre småungar och sprang runt, och jag blev alldeles barnsjuk! Och började sakna min egen familj, och 6åriga lillasyster som jag verkligen älskade att krama och mysa med, och prata skojjigheter. ”Blir du sugen?” frågade karln, och jag kunde inte göra annat än svara ett rakt och ärligt ja. Jag vill inte ha ungar just nu, men jag är 30 om några år, och innan dess vill jag ha kommit igång med familjebyggandet. En annan av karlns kusiner blev pappa för första gången igår, så idag har vi fått se massor av bilder via mms, och jag har gått sönder litegrann inombords… Jag har helt enkelt blivit sotis. Trots att vi inte är redo ännu så finns längtan och drömmarna där.

Nåja, därefter blev det middag och tårta hos karlns föräldrar, då hans pappa fyllde år igår. Det var riktigt gott, och vi fick med mat hem så morgondagens middag blir rester. Känns lyxigt. Vi kokar nästan aldrig potatis själva, så att bli bjuden på det är lyx!

Nu ska jag kolla upp lite mobiltelefoner trots att jag inte vill ha någon, eller mest av allt är alldeles för snål och inte vill investera i någon, trots att min LG inte visar smileys i sms’en och det gör mig helt tokig! Grrr…

Gonattsingens!

Trött och mosig

Jag vet inte vad som har hänt. Om det var den kyliga höstluften som tog musten ur mig ikväll, för jag känner mig trött, seg och orkeslös. Gillar inte riktigt fredagar och önskar jag kunnat lägga mig redan nu utan att förstöra nattsömnen helt, men det är tyvärr omöjligt. Några timmar till måste jag nog härda ut.

Har funderat på det där med ADHD ikväll. Kollat wikipedia och verkligen känt att det bara är löjligt. Har jag det för att jag känt mig deprimerad pga min uppväxt? Eller är det min förmåga att brinna för ett intresse i 1-2 veckor, och sedan svalna och leta efter något nytt att brinna för. Eller att brodera sålänge det känns kul, inte i massor av timmar. Är det ADHD? *suck* Det var bara en desperat kvinnas handlande, att önska att jag hade en diagnos så att hon skulle göra sitt jobb lite enklare. Men jag är tyvärr bara en vanlig tjej, som oroar sig ibland, men faktiskt ganska sällan nu. Det går framåt! Ibland har jag tråkigt, ibland är jag sysselsatt och har kul. Jag trivs med folk jag känner, blir en aning blyg och osäker i nya sammanhang, som de flesta andra. Ibland vill jag vara sysselsatt hela dagen, och ibland vill jag bara ta det lugnt. Jag fattar inte att någon varit dum nog att kasta ur sig nåt sånt till mig och orsakat grubblerier helt i onödan. Men men, så är det med dagens samhälle. Folk är inte bara folk, det är så mycket enklare om de kan stämplas med än det ena eller andra. Själv är jag bara mig själv. Antar att det är svårt för dem att kategorisera mig då.

Dagens alster från den kyliga promenaden:

Kaos…

Herrejisses vilken kaotisk dag! Jag trodde att läkarjäveln (ursäkta ordvalet) drev med mig, och kände mig förnedrad efter gårdagens möte. Efter telefonsamtalet idag vet jag att han bara var rent ut jävlig. Riktigt äckligt nedvärderande! Hade jag varit i närheten av människan hade jag säkerligen kastat något hårt i huvudet på idioten. ARG blir jag! Så det blir ingen sjukskrivning. Gubbjäveln får bättra på Sveriges sjukskrivningsstatistik. Jag ber nog nog snällt att få bli utskriven ur arbetsförmedlingen, och lever på mina sparade tillgångar tills jag känner mig redo, och vill ta itu med jobbaspekten av mitt liv. Först måste jag får mer coaching av min kurator som har semester i några veckor till. Tur att man är ekonomiskt lagd så att man kan ta en sån här time out och ändå klara sig.

Grät som en liten flodhäst unde och efter samtalet. Kände mig äcklad av hur vidrigt nedvärderande läkarn var! Det var mer ilskan som fick mig att gråta, än oro och rädsla. För det kändes skönt att kunna säga ”Jag skiter i det här,” och bara lägga på, och veta att jag har råd att ta ledigt ifrån arbetsförmedlingen och fokusera på att må lite bättre och bli mer förberedd och fokuserad på det som komma skall. Skönt att ha den makten att kunna bibehålla stoltheten och inte låta någon köra över en för att dem kan, och för att man inte har något att säga till om. Jag är lyckligt lottad iom att jag kan klara mig själv! Fuck vad bra det känns. Nu återstår bara att informera min handläggare om det här också. Hon har varit väldigt stöttande, och vill att jag ska få må bra, så hon kommer säkert tycka att det är synd att det blir såhär, men hon vet att det är just kraven i livet jag behöver slippa just nu, och lära mig att hantera allt lite bättre innan jag stegar tillbaka in i kravkarusellen. Förhoppningsvis kan jag kliva tillbaka med ett leende och framtidstro, och en vilja att jobba och få nya erfarenheter. Behöver bara hjälp med tänket först, så att jag inte tar alla motgångar, och allt jag gör fel, så hårt.

Avrundade dagen med att få umgås med min härliga bror, som är något av det bästa som finns här i världen! Det är han, och min alldeles egna karl/sambo/fästman som är de två människor här i världen som jag alltid känner att jag kan lita på. Han lyssnade och pratade och allvar såväl som skoj och minnen. Vi tittade på huset han och tjejen ska renovera och flytta in i, och vi tog en promenad runt området i regnet och pratade. Jag hittade röda men omogna rödvinbär, och några få smultron att tugga på under tiden, och kände mig lycklig eftersom jag inte ätit alls under dagen pga all oro och känslotumult. Träffade även på min mamma och hennes familj, vilket kändes okej. Att se henne bli glad och bara ha kramar och vänliga ord till övers för mig var fint. Men jag höll ändå ett emotionellt avstånd. Jag tänker inte bli involverad i deras liv igen! Jag vill inte ha någon nära kontakt. Sorgligt men sant. Jag är lite rädd att hon ska vilja ringa hit och gå tillbaka till hur det var förr… för jag vet inte hur jag ska hantera det. Kanske får jag be lillebror att säga till henne att låta bli mig, att jag behöver vara för mig själv. Fast på ett vänligare sätt förstås. Det är skönt att där inte finns hat. Men jag vill inte ha närhet heller. Hm, det löser sig väl antar jag. Värre än hur det varit kan det inte bli iaf.

Kom hem ikväll och utbrast efter ett tag ”Jag är så sjukt stolt över mig själv! Jag är verkligen en kämpe!” och så känns det verkligen. Många bakslag har det blivit, men jag tror att jag börjar känna det där som de säger. ”I motgångar växet man.” Har idag insett att livet kanske inte är perfekt, och att det inte finns något sätt att leva det perfekt heller. En lättnad. Jag har alltid känt att det finns sätt att göra allt rätt på, och gör jag inte allt rätt, så är jag värdelös. Men nu så känns det som att livet inte är tänkt att vara perfekt, och som en vis kvinna sa innan hon gick iväg för att träffa lillebror idag: ”Perfekt är dessutom tråkigt.” Det blir som det blir helt enkelt. Det finns ingen mall att följa.

Insikter, insikter.

Efter regn kommer solsken

Eller bakom molnen finns alltid en sol… Nåt sånt sa pappa en gång vilket jag tyckte var sjukt fyndigt! FAst idag är det ju snarare, efter regn kommer MER regn, och moln. haha

Nåja, den värsta ångesten har lagt sig nu och jag har insett att jag är inte mer än människa. En helt vanlig, snäll, trevlig människa, som behöver hjälp att processa jobbiga saker livet har fört med sig. Alla behöver stöttning, inget konstigt i det. Att ta steg mot en förhoppningsvis lite enklare framtid är ju det bästa jag kan göra, istället för att hura ihop mig mer och gnaga tänder över att jag inte vet hur jag ska lösa de saker som stressar upp mig i min tillvaro. Bra, bra, bra! Självklart är jag rädd att det inte ska hjälpa, och det vore riktigt tråkigt, men jag hoppas på det bästa! Har ju de senaste 10 åren känt att jag velat prata med nån som kan det här med psyket, och bena ut både det ena och det andra, så egentligen ska jag väl se det här som en dröm som går i uppfyllelse, och hylla mig själv för att jag är intelligent nog att inse att man kan inte bita ihop och hålla tillbaka hur mycket elände som helst. Har fått höra det förut, men man är ju duktig på att rycka på axlarna och försöka resonera som att ”livet är ju bra större delen av tiden, inte behöver jag hjälp inte, jag klarar mig själv”. Men jag kan nog inte det. Att ha tagit avstånd ifrån halva min familj är väl bara det en stor anledning till att behöva prata med någon… rensa lite i känslotanken, för den är överfull. Och så har jag tonvis med elände ifrån det förflutna som gnager och gör ont fortfarande. Det är ganska normalt egentligen, att behöva hjälp för att kunna gå vidare. Det är synd att min panik över det till så stor del beror på rädsla för vad omgivningen ska tycka. Men äh, sålänge jag mår bra, och kan må bättre, är det väl inget att oja sig över. Bara vara glad att allt elände kanske slutar läggas på hög, utan att jag kan sortera ut och få ordning på mitt känsloliv istället.

Så jag ger mig själv en uppmuntrande klapp på ryggen och ler i förhoppning om att det finns en lösning på min situation. Det borde det göra, eftersom jag ju är en snäll, omtänksam, intelligent och glad tjej egentligen, allt som oftast. Men som just nu tyngs av allt för många ovädersmoln på himlen bara.

Haha, visst är jag DJUP! Men det bjuder jag på. Jag vill som sagt inte att folk ska tro att jag är något annat än den jag är. Och behöver jag ventilera lite, så behöver jag. Demijämt.

Avslutar med en kram till alla som råkar läsa här! Gulligt av er.

Lite vardags-sommar-lyx

Har inte så mycket mer att tillägga. Jag är iallafall en misslyckad människa enligt alla termer jag har blivit uppfostrad efter, och det gör ont. Jag är en så sjukt klen människa! Får hoppas att den här sommaren är början på något bättre iallafall, för annars vet jag inte hur jag ska palla att existera en hel livstid. Det låter tungt. Jajamensan. Och det är tungt att vara mig. Det är bra att jag ska ta itu med mina problem så gott det går framöver, samtidigt känner jag mig paralyserad av känslan av misslyckande. Jag har misslyckats helt med att bli en helt vanlig människa, med ett helt vanligt jobb och ett helt vanligt psyke och känsloliv. Iallafall enligt många andras termer, enligt samhället också kanske. Själv inser jag ju, jag VET, att jag har gjort mitt bästa och tyvärr besegrats av omständigheterna vilket gett mig svagheter och rädslor. Men det känns alltid som om det är jag som gjort mig själv såhär fel, förstörd, hemsk och meningslös. *suck*

Nåja, bättre tider är på g kan vi hoppas! Jag har tur som har genomgulliga arbetsförmedlare som lägger ner tid och omtanke på mig, och vill att jag ska få må bra i första taget, och slippa vara så rädd för allt här i världen. Lite stöttning är alltid bra. Jag ska kämpa på och se vart det här leder.

Söndagen i bilder

Under gårdagen tog jag mig ut på sommarens första promenad i elljusspåret. En hel del kusar väntade på mig där, humlor och fjärilar, och hästmyror… Hua! Jag blev riktigt skraj när de surrade förbi alldeles för nära ansiktet, men så spännande är livet vanligtvis inte när jag bara sitter hemma i lägenheten, så det var absolut en upplevelse värd att ha. *skratt* Tog lite kort med mobilen vilket var jätteroligt. Har verkligen längtat efter att få dokumentera allt det fina som kommer fram nu, men vet inte riktigt vart man ska ta vägen. Att krypa in i någons trädgård känns inte riktigt som min grej! Nåja, mysigt var det iallafall att få sol på min vackra skandinaviskt bleka hud, och det var varmt och skönt i luften när det inte blåste. En mysig dag helt enkelt.

Fröken myser i solen.

Bebisblåbär.

Hägg! (om jag inte lärt mig helt fel ) Doftar underbart och är det absolut bästa med början av sommaren!

Nu ska jag spela lite ”Kalorie King” på king.com. Jag blir så hookad på spel ibland att det inte är klokt! *skratt* Att slå sitt eget high score är en kul utmaning. Roligt att spela mot andra också och se vart man placerar sig i listan.

Trött…

…men nöjd över att Norge verkar vinna. Han förtjänar det lillpojken! Han var sååå duttig! (duktig, hehe =P) och såg så glad ut! Låten fastnade dessutom i mitt huvud som ett tuggummi under skon. ”I’m in love with a fairytale…” Badu du du du du… tralalala… haha

Typiskt.

Jag är ensam hemma och tänker sysselsätta mig med at spela dataspel en stund. Men jag kan inte göra det för den förbetalda tiden har gått ut, och de kör maintenance på account-sidan så jag kan inte ladda in ett nytt prepaid-kort heller. Muuäh! *suck* Det blir väl till att diska, kolla på AFV, och pyssla med såna roliga saker istället då.

Strips…

Sitter här och väntar på att maten ska komma hem. *skratt* Min älskade är ute och jagar så som sig bör, dvs han fixar maten till oss, precis som på stenåldern. Hamburgare, friterad fisk och en hel massa strips!

19 grader PLUS!

Whoa, mysigt värre. Och för första gången under de senaste dagarnas värmebölja så tog jag mig ut en sväng för att känna hur 19 grader egentligen känns mot huden. Det var apskönt! (Mitt nya uttryck, låter enormt vuxet och sofistikerat) Men eftersom vi inte har tillgång till balkong och inte kan öppna nåt fönster då kattskrället blir hispig och skriker i veckor efteråt (det misstaget gjorde vi för 2 veckor sen, och nu börjar hon äntligen lugna ner sig lite så vi får sova om nätter och morgonar…) så fick jag gå iväg och leta reda på en bänk borta på skolområdet och sitta där bland fimpar och massor av flugor. Men i solenskenet satt jag iaf och gassade, så de var skönt! Önskar så grymt mycket just nu att vi bodde så att man hade en gård att pyssla om och mysa i, där min älskade kunde grilla och vi kunde njuta av värmen och solen, istället för att sitta inne i en lägenhet och trycka, utan möjligheten att ens öppna ett fönster och släppa in vårluften. Idag luktade det förresten hett plåttak ända in i lägenheten. Wow, då kändes det verkligen sommar! Firade sommarkänslorna med att köpa årets allra första ”sommarglass”, dvs Magnum Strawberry White. Det är ingen sommar utan den smarriga, fräscha glassen.