Tv-terapi

Jag har känt mig riktigt låg och har tappat hoppet på allt de senaste dagarna. Känns inte som om jag duger till något, och är jätterädd att jag aldrig kommer få ett jobb för att jag är en så missanpassad individ att jag inte passar till nånting. Att jag dessutom numera är familjelös pga mitt uppbrott med mamma är självklart en extra börda när man redan känner sig svag. Jag har turligt nog min sambo, och söta kusin att förlita mig på, men sen är det tomt. Tur att samhället ser till att det finns kuratorer iallafall, så att det finns en till människa därute som kan försöka stötta när allt känns mörkt, dvs nu.

Men! Jag måste bara nämna att filmen som gick på 4:an nyss, ”Tre systrar och en mamma”, faktiskt muntrade upp mig, fick mig att le och känna att livet inte är helt pjåkigt ändå. Jag delar ju det med mitt livs kärlek. Det är en lyx som man tyvärr får svårt att uppskatta när allt känns tomt, tungt och hopplöst. Men nu känner jag glöden igen! En gnutta optimism och framförallt tacksamhet. Yay för tv och film.

Äsch

Idag var en sån dag. Äsch. Kattskrället höll mig vaken genom att skrika mest hela tiden inatt/imorse, jag vaknade massor av gånger med hjärtat i halsgropen. Troligtvis pga av att karln jobbade natt och vi var ensamma hemma, dvs, hon blev orolig. Tillslut fick jag ont i huvudet, troligen någon slags spänningshuvudvärk, och känslomässigt var jag helt förstörd. Ikväll har jag bara velat ligga i soffan, tycka synd och mig själv och svära över hur trött jag känt mig. Man mår inte bra av att bli väckt ca 10 gånger under några ynka timmar helt enkelt. Har inte skämt bort katta alls idag. Knappt velat se åt henne ens. *suck*

Glädjande i eländet var iaf att jag köpte saffransgifflar ikväll, och njöt av att tjuva åt mig lite julkänslor lite i förskott. Och att det var ”Criminal Minds” var även det ett litet glädjeämne. Tycker verkligen om den serien. Avskyr allt vad CSI heter och andra kriminalserier, men Criminal Minds är helt fantastiskt!

Känner mig less eftersom det ser ut som att vi måste fixa lite till på väggarna innan vi kan tapetsera klart, och att ta ett steg bakåt när man trodde att vi bara hade mållinjen kvar att korsa, det var som en käftsmäll för mig. Optimismen gick ur mig helt! Förhoppningsvis är den tillbaka imorgon tillsammans med ny energi efter en *nu håller vi tummarna!* god natts sömn.

Så, nu är det dags att hålla tummarna medan jag gör mig redo för sängen. Snäll kisse, snäll kisse!

Ibland suger livet

Och man blir så galet ledsen och uppgiven! Det som jag trodde skulle vara ett stöttande och utvecklande möte nere på arbetsförmedlingen visade sig mer vara ett… jag vet inte vad. Kvinnan som ledde mötet var sjukt mån om att kategorisera mig. Hon tyckte inte att jag var mogen för att försöka skaffa praktik, eller jobb, och fiskade frenetiskt efter diagnoser. Ville att jag skulle sjukskrivas. Tyckte det skulle utredas om jag hade adhd eller dyslexi eftersom jag varit ”deprimerad”, dvs nedstämd och bekymrad, sen tonåren, för sånt är inte normalt tydligen. *morrar argt, jätteARGT* Jag blev så ARG, så frustrerad, så chockad och förnedrad. Vad fasen!!! Jag har inga koncentrationsproblem! Jag har inte problem med text. Jag har problem med självförtroende och självkänsla. Punkt slut. Att de är är jäkla måna om att sätta en diagnos på en att de tar något ur luften gör mig spyfärdig. Faktiskt. Illamåendet är inte inbillning. Jag har känt mig orolig i magen och smått kräkssjuk hela dagen. Jag VET att jag vill komma ut och arbetspröva på halvtid, och sedan se vart det tar mig. Det vore bra. Det vore skönt. Men den där socialkonsulenttanten som arbetar med arbetsrehabilitering bara kastade ur sig att hon trodde det skulle skita sig. Jag måste skaffa sjukskrivning. GALET! Jag blev så chockad, och fick panik att jag fick kämpa för att inte gråta, och spenderade större delen av mötet med att avståndstagande svara ”jag vet inte” på det mesta. Jag vet inte mitt psykes exakta tillstånd. Men jag vill inte bli behandlad som en liten idiot. Jag vill bara ha lite hjälp ut i arbetslivet. Det behöver inte vara mer komplicerat än så. *suck*

Kom hem. Bröt ihop. Ville bara ge upp. Enormt besviken över hur man kan bli behandlad, när man som jag naivt tror att folk vill hjälpa, inte stjälpa. Efter en timmes gråt började jag komma tillbaka till verkligheten och bestämde mig för att ta min kurator på orden. Det är MITT liv, jag är den enda som kan kontrollera det. Jag vill INTE böna och be psykologen att ljuga ihop en sjukskrivning baserat på en depression som jag känner är väldigt avlägsen nu. I somras behövdes sjukskrivning, inte nu. Jag tänker inte ljuga, jag tänker inte stämpla mig själv som något jag inte är. Så det är vad jag tänker maila arbetsförmedlingen om när jag samlat mig ytterligare lite. Säga att jag vill inte ha mer ”specialhjälp”, det suger, jag mådde pest, och vad jag vill nu är att komma ut på praktik. DET är vad vi ska fokusera på. Sen får tantjäveln jag träffade idag ringa min kurator och säga precis vad i helsike hon vill. Då vet min kurator iaf vad jag har att tampas med tills nästa samtal. I övrigt ska det bli som jag vill framöver! Om inte annat går jag ur arbetsförmedlingen ett tag. Jag dör inte utan dem. Och de kan inte kontrollera mig. Skön insikt.

Men. Hur som haver en mycket turbulent dag. Avslutar den med tröstgodis och kanske lite repris av ”Desperate Housewives”. Ska bli så härligt när alla serier kommit igång igen nu de närmaste veckorna!!!

Special (s)K(räp)

Åt nyss mitt ”kvällsmål” som skulle få min lite ledsna mage gladare. Besvikelse tyvärr. All sockersmaken gjorde mig bara orolig att jag kanske får mer ont i magen. Hmpf, men men, då var man en lärdom rikare. Tråkigt nog var inte apelsinerna jag köpte ikväll ätbara heller. Alldeles för hårt skal, gick inte att tugga. *suck* Jag som hade hoppats på mumsiga c-vitaminbomber! Får väl göra juice av de övriga kanske.

Nu ska jag iaf spela lite ”Monkey Island” iaf, och se om jag kan lösa några fler problem, överintelligent som jag är! höhö

Sjukt…

…grymt jättetrött är jag. Ska poppa popcorn tror jag, och kolla på Criminal Minds på 9:an. Sen får vi se hur länge jag orkar hålla ögonen öppna.

Har varit en dryg dag. Dryg som den mest koncentrerade saft i världen. Sån som får en att hosta och fräsa om man råkar ta sig en klunk. Har varit konstant trött, lägg på det en oro som inte orsakades av mig för en gångs skull, utan kuratorn som kanske sa fel saker vid fel tillfälle… och sedan objektivet som är på den lokala posten, men ändå inte går att hämtas ut förrän jag får en avi imorgon förhoppningsvis. Justja, middagen som vi planerat, burgare och strips, sket sig den också, då vi kom på att snabbmats-haket har semester nu. *suck* Men men, jag kämpar på! Jag lever livet på mina villkor, allt kan bara bli bättre! Och såna här dagar får faktiskt finnas, just för att de andra dagarna ska kunna kännas så galet bra istället!

Efter en god natts sömn är jag nog som en ny människa tror jag.

Bra minne, men alldeles för kort

Aaargh! Det enda jag verkligen planerat att göra under helgen har varit att kolla på reprisen av ”Det stora grå” på 4:an. Det sista jag gjorde innan jag lade mig för natten var att kolla på tv.nu och konstatera att det inte var nåt bra på tv kommande dag, så jag kunde lika gärna sova tills jag vaknade. *suck* Och idag sov jag länge… satt och fikade och insåg att satingens skitattans, det var idag det där programmet skulle repriseras! Självklart hade jag sovit för länge och missat det. Jag brukar inte svära, men då svor jag faktiskt högt! Man passar på att va ful i munnen när sambon är borta och jobbar såklart.

Så nu är jag besviken på mig själv. Men jag får väl hoppas att det dyker upp ännu fler repriser en vacker dag. Och, jag har ju fortfarande chansen att se avsnitt nummer två till veckan iaf. Får hålla tummarna och hoppas att jag lyckas med det istället!

Några bilder…

…från de senaste dygnen i mitt liv. Jag har hunnit med att ligga ute på asfalten på en dagisparkering mitt i natten för att bevittna de täta stjärnfall som återkommer varje augusti tydligen. Man har chansen att se extra många just då har jag lärt mig av google, och jag såg många också! Det var häftigt! Jag fick ett stort leende på läpparna varje gång nåt ljust, glittrande svishade förbi däruppe. Dvs brinnande kometbitar.

Stämningsfullt.

Det har även fiskats inplanterad öring i en liten insjö. Jag fiskade iofs inte, utan bevittnade mer fiskeriet, eftersom jag inte tycker om kastspö. Och det gör ont i mig då jag ser de stackars fiskarna blöda och plågas! Hua! Skulle vilja sluta äta fisk när jag ser just det. Men hela livet är ju en kompromiss, så jag är en sån vegetarian som äter fisk och skaldjur helt enkelt. Det lider säkert inte kroppen av heller, jag får tänka på det. Förenklar livet för alla runtomkring också.

Grillade marshmallows när vi kom hem. Ovanför värmeljus. Mumma!

Idag har jag haft spänningshuvudvärk mest hela tiden. Att vara två är inte alltid lätt. Speciellt inte när man är lite konflikträdd, men ändå måste tvinga sig att häva ur sig vad som inte stämmer för att försöka återställa någon slags balans. Man kan inte leva lyckligt med någon annan om man inte kommunicerar och lyssnar. Det är så sant som det är sagt. Men det är svårare i praktiken. Får glädja mig åt att det trots allt var ett slag för kärleken, för att vi ska kunna leva tillsammmans utan att driva varann till vansinne. Men själva processen, att få det ur sig och diskutera är en jäklarnas pain in the butt! Jaja, man lever så länge man lär… eller tvärtom, eller nåt!

Molningt…

…i sinnet idag. Det är jobbigt att bli ifrågasatt huruvida man faktiskt är tillräckligt illa däran för att få vara sjukskriven ett tag till, när man känner att man verkligen vill hinna prata med kuratorn några gånger innan det är dags att gå tillbaka till arbetsförmedlingens stora varma famn. Det är därför jag behöver mer sjukskrivning, hon har semester nu, och jag behöver hennes stöd, pepp och råd vad gäller tänket för att kunna gå tillbaka dit utan allt för mycket oro och ångest över vad som komma skall. Jag vill få ordning på livet! Men vet att det blir inte gjort på en grisblink, och absolut inte när kuratorn har semester… Men så blir det kanske när man blir tvungen att träffa en obekant doktor, då psykologen som egentligen sköter sjukskrivning för mig och mitt psykiska tillstånd också har semester. *suck* Grät som en tok medan jag förklarade allt som jag tycker är jobbigt, och han tyckte att ”de flesta i Sverige känner som dig, det är därför så många varit sjukskrivna i onödan”. Riktigt mysko typ… Det kändes som att bli sparkad medan man ligger ner, när han fortsatte att ifrågasätta mig som människa, och det vett jag har i skallen. Sen avslutade han på ett ännu mer mysko sätt, och sa att han tyckte att jag ska sova på saken, ringa honom imorgon och säga hur lång sjukskrivning jag behöver, så får jag det! Jag blev så förvirrad att det kändes verkligen som om jag var i en sån där mysko mardröm som inte är logisk alls… När han sa att jag skulle ringa imorgon tog han en liten paus och undrade hur länge jag sover egentligen. Jag sover länge, sa jag och skrattade lite dumt och osäkert. ”Bra, för sover man till 3 då är man deprimerad,” konstaterade han. Jag satt där som ett stort frågetecken. Driver han med mig!?????? Är han så korkad? Efter att ha gråtit inför en ganska osympatisk människa i 30-40 minuter fick jag äntligen gå hem, utan varken ett sjukintyg, eller ett nekande, utan ett ”sov på saken”, som om jag inte är klok nog att veta vad jag ville idag. Gick ju dit med en planering i huvudet, har ju redan tänkt igenom saken så många gånger, och vet att jag behöver min kurator för att steget tillbaka in i världen ska gå smidigare. Har gråtit i några omgångar under kvällen och känt mig tom och förvirrad. Förnedrad, chockad och uppgiven. Man önskar ju stöd ifrån de som kan hjälpa, när man mår dåligt och behöver hjälp. Jag har haft problem med att kunna lita på folk, och trodde att vårdcentralen var stället för mig, där de är betalda att vara pålitliga och göra allt de kan för mitt bästa. Det är deras jobb! *suck* Nåja… menar karln verkligen allvar, vilket känns tveksamt… så vill jag ha 8 veckor, för att jag behöver det. Under den tiden hinner jag träffa kuratorn 5 gånger iaf, och då kan vi ta itu med det som hänt medan hon varit borta, samt hantera arbetsförmedlingen och stressen jag känner inför dte. Men delvis undrar jag om det här inte är ett elakt test. Att han ska säga att ”Ha! Du lyfte telefonluren och ringde ett samtal, då är du inte deprimerad. Tji fick du!” Tror inte jag skulle hantera det något vidare bra, men det är en risk man får ta antar jag. Imorgonkväll så vet jag iaf hur det gick. Får fokusera på det positiva. Även om han förnedrar mig och driver med mig, så överlever jag. Troligen blir det lite jobbigare att omedelbums kasta sig in i kravkarusellen igen, än om jag hade fått tid att prata igenom allt och förbereda mig, men i värsta fall blir det så. Det som skulle vara plågsammaste vore att bli förnedrad… det är ju just självkänslan jag måste jobba på ju!

Nåja, endast tiden kan utvisa hur det blir. Positivt i eländet är iaf att även om jag bara vill dö och försvinna ifrån allt för att jag inte orkar med alla krav när det är som jobbigast, tex idag. Så inser jag att det här är bara en ynka dag i mitt liv. Morgondagen kanske är desto ljusare! Hoppas.

Tungt

Idag gör det ont i hjärtat. Det blir så påtagligt att livet tagit en ny vändning, att det blivit annorlunda, när minsta systern fyller år, och jag inte grattar henne. Det blir tyvärr så nu då jag inte vill träffa min familj… Lillaste lillasyster har inget med osämjan att göra, så det gör ont att behöva ”överge” henne… att lämna henne helt försvarslös med de människor som fått mig att må så dåligt under halva mitt liv… samtidigt som de varit det enda jag levt för. Familjen var det viktigaste av ALLT. Meningen med livet var min familj, och att hjälpa mina syskon i livet, stötta och se till att de inte fick lika svåra känslomässiga sår av problematiken hemma som jag fick. Efter några möten med en kurator nu i sommar har jag fått lära mig att det aldrig var mig felet låg hos. Att jag inte är, och aldrig varit, det monster som jag känt mig som. Jag har ställt upp för dem, och älskat dem så gott jag kunnat, men på något vis så ledde det till att jag blev överkörd mentalt och känslomässigt. Lätt att manipulera, utnyttja, skylla och skälla på. Jag kan lätt säga att de allra flesta problem min familj haft, individuellt och relationsmässigt, har jag blivit beskylld för minst en gång. Så jag valde rätt när jag sa stopp i våras. När jag bestämde att jag måste skydda mig ifrån dem, därför att de alltid gör mig illa förr eller senare. ”Du har gett och gett, men aldrig fått någon bekräftelse tillbaka,” sa kuratorn, och konstaterade att det är fantastiskt att jag ändå är så vettig, klok och insiktsfull trots allt jag varit med om. Mitt ”sammanbrott” är helt enkelt en livskris. En fas i livet där allt vänds upp och ner och banar väg för nya vanor, rutiner och relationer, ett nytt, eller iallafall annorlunda liv. Det är skrämmande som satingen! Och det gör ONT att lämna hela mitt liv bakom mig. Men det är väl så de ska vara. En process, något att växa med. Nu får jag fokusera på att återuppbygga en relation med pappa och hans familj istället, och hoppas att det ger den trygga och stabila grund som en familj ska ge, och som jag alltid behövt men aldrig haft.

Jag har läst mig till att för att kunna bearbeta, och ta sig igenom något sånt här omvälvande måste man låta sig känna, verkligen känna hur jobbigt det är, och sörja det man förlorat, för att sedan vara redo för det nya. Det stämmer nog. Jag har alltid mått som absolut sämst när jag klistrat på ett leende, försökt vara alla till lags, men gått sönder inombords av sorg, smärta och rädsla.

Så idag sörjer jag, och har ont i hjärtat över ovissheten om hur det blir med den lillasyster som jag svurit för mig själv att skydda ifrån livets grymheter så mycket jag bara kunnat. Jag saknar henne, och jag gråter över att hon förlorat en storasyster som älskar henne och vill ta hand om henne. Bättre än så blir det inte. Hennes föräldrar gör mig så illa att det är en omöjlighet att träffa henne. Får hoppas hon blir en stark tjej som vet vad som är rätt och fel här i livet och kan ta hand om sig själv.

Sånt är mitt liv idag. Men jag hoppas att framtiden blir bättre, och att jag nu kanske inser vad jag vill och uppskattar med livet, istället för att bara uppfylla krav, förväntningar, och ständigt bli besviken på omgivningen.

Ett problem rikare

Klänningen jag beställt kunde hämtas ut idag. Så vi hämtade ut den. Jag hade övertalat mig själv om att det kommer bli fint och bra, inget att oroa sig över. Sen provade jag den, och blev jätteledsen och bekymrad över att den inte såg bra ut alls. Lite för stor, och konstig… Fick spänningshuvudvärk efter en halvtimmes grubblande och ångest. Hur ska jag nu göra? VAD ska jag ha på bröllopet som är om 2½ vecka!?! Min älskade sa att vi får be hans mamma om hjälp. Hon ska visst kunna sy ganska bra… Jobbigt att jag skapar problem som andra ska behöva lägga ner tid och energi på bara. Önskar så mycket att det hade blivit bra på en gång. Det blev en sån grym besvikelse att det verkligen kändes som om jag är den mest hopplösa människan i världen. *suck* Ska till stan på fredag, kanske får jag kolla efter någon annan klänning där… Har redan slängt ut 400:- på ingenting isåfall, men men… *suck* Hellre det än att ge någon annan ett jobb som de inte behöver. Hon har ju nog med sitt eget klänningsjagande ju!

Åt pastasallad ikväll. Somrigt, och SÅ underbart gott! Jag älskar min karl! Han är bäst, ingen protest!

Får hoppas att allt löser sig med klänningshelsiket. Jag hade ju hoppas få känna mig Hollywood-snygg, men kände mig bara som ett barn i mammas för stora klänning typ.