Beslut

Efter att ha börjat träffa min yngsta syster, och därmed komma i kontakt med min mamma så har jag blivit enormt orolig, deprimerad och destruktiv. Så som jag avskytt mig själv på senaste tiden, och känt att jag har noll kontroll och att världen bara existrerar för att plåga mig… så har jag inte haft det sen innan jag bröt upp med henne i våras. Jag har hatat mig själv på senaste, och mitt utseende. Trots att jag logiskt sett vet att jag ser okej ut, så har känslorna fått mig att vilja gråta av maktlöshet över min egen fulhet. Dvs, att ha kontakt med henne ger mig samma ångest som förut, trots att jag inte pratar med henne. Samtidigt som jag sköljs över av en våg av känslor av att vilja ta hand om henne, mamma, skydda henne ifrån elaka världen, så knockas jag av oron över vad hon tycker om mig och vetskapen om att jag aldrig varit tillräckligt bra i hennes ögon. Tycker hon att jag ser fet ut, tycker hon att jag är dum? Tycker hon att jag har skitiga och fula kläder, skäms hon över mig? Tycker hon att jag är dum som inte släpper henne in i mitt liv igen och låter henne manipulera mig, och kräva pengar av mig för att vilja ställa upp och vara en mamma? I deras hem kände jag mig faktiskt aldrig som ”hemma”. Vi fick alltid veta att vi hade ”tur” som fick bo hos dem. Att det var en lyx att få leva under deras tak, äta deras mat och sitta i deras möbler. Styvfar (alkisen) deklarerade ofta att han tjänade pengar och fick äta godsaker när han ville utan att ta hänsyn till att det blev orättvist. Han fick gunga på stolarna för han hade betalat dem, och han kunde minsann laga dem själv. Vi däremot skulle vara snälla och försiktiga för inget i hemmet tillhörde oss. Den enda riktiga roll jag hade var omhändertagaren. Jag ville skydda mamma mot hans elakheter. Jag tog massor av skit från honom utan att säga emot, för att bespara mamma utskällningar över hur dum dotter hon hade. Jag var duktig när jag knep käft. Och när jag sa emot var jag ett pucko. Inte konstigt att jag tog ut all ilska på mot själv istället. Jag verkligen hatade mig själv. Jag förstörde saker, och jag gjorde illa mig själv. Allt för att ingen lyssnade på mig. Brydde sig om mig. Jag lärde mig att jag var problemet. Allt ansvar låg på mig att se till att alla hade det bra, att de inte blev ovänner i onödan, försvara mamma eller mina syskon när de blev utskällda över ingenting. Försöka förklara för dem hur fel de behandlade varandra och oss barn. Men då blev de ursinniga, och deklarerade återigen att jag hade tur som fick leva unde deras tak. Och ville jag fortsätta med det så fick jag leva efter deras regler. Dvs, låta dem sköta sitt, och hålla käft. När jag var 16 och rymde till pappa efter en sån episod tänkte mamma kasta ut mig ur huset. Jag fick hämta mina saker dagen efter innan jag skulle till skolan, sen ville hon aldrig se mig mer. Jag gick dit och grät. Hon hatade mig. Efter skolan gick jag dit igen för att plocka ihop så mycket som möjligt. Jag skulle få bo hos pappa hade han lovat. Men det slutade med att jag gråtande bad att få komma tillbaka hem och bo där, och det fick jag sa hon motvilligt. Bara jag levde efter deras regler, och sket i vad dem höll på med.

*suck* Det här är bara en bråkdel av allt. Då jag bröt med henne sist så var det för att hon för hundrade gången ville låna pengar, trots att jag sagt klart och tydligt nej. Det var panik sa hon. Så hon fick pengarna. Anledningen till att hon skulle ha dem var för att handla sprit. Ingen panik alltså. De ville bara bli fulla, som vanligt. Styvfar hade sommaren innan kört moppe in i ett träd på fyllan, och mamma grinade i telefonen då hon pratade med mig och sa att hon önskade att han var allvarligt skadad. Hon ville inte ha hem honom igen. Hur i satingens skulle hon kunna tro efter allt han ställt till med på fyllan, och hur mycket hon hatar hans alkoholism, tro att jag ville låna ut mina pengar för att de skulle bli fulla? Igen.

Okej, poängen är… Jag ville bara delge lite av anledningen till att jag mår dåligt av att ha kontakt med min gamla familj. Jag är inte ett korkat miffo som inbillar mig saker. Som bara är elak på pin ki. Jag mår helt enkelt riktigt jäkla dåligt av dem. Och det helvete jag äntligen tagit mig ur vill jag aldrig tillbaka till.

Blir jag en själsligt stark person någon gång, så att jag kan hantera dem, så vet man aldrig vad som hände då. Men innan dess har kuratorn sagt att jag måste lära mig att leva för mig. Lära mig att uppskatta mig, och inte plågas av den enorma stress och ångest min mamma ger mig. Jag tycker synd om min mamma, och jag hoppas att hon lär sig att må bättre hon också. Jag vill inte göra henne illa. Men jag måste fokusera på mig nu. Lära mig att jag kan styra mig liv. Jag kan omge mig med människor som ger mig glädje hopp och tro på mig själv. Att känna mig älskad och stöttad i alla lägen.

Jag skickade ett sms i eftermiddags, och förklarade att det här inte fungerar, att jag mår dåligt och inte klarar av att ha kontakt med henne. Jag bad om att hon inte skulle bråka på mig, för sist fick jag en massa elaka sms om vilken dålig människa jag är… medan hon satt och drack vin skulle jag tro. Än så länge inga elaka sms. Känner mig tacksam för det. Vore stort om hon faktiskt kunde acceptera min vilja, och inse att en dotter som mår bra är det viktigaste av allt. Även om det betyder att hon inte kan ta del av min tillvaro.

Så nu slipper jag äntligen paniken och ångesten. Nu behöver jag inte oroa mig för att de ska stampa in i mitt liv och få mig att hata mig själv och tappa kontrollen över allt. Känna mig helt hjälplös. När jag släckte lampan inatt kändes det som att jag drunkade i ett stort mörker. Som om det symboliserade mitt liv. Att bara falla handlöst och vara livrädd för att man inte kan kontrollera något alls.

Inatt tror jag att jag kommer somna i lugn och ro. Att säga ifrån är inte kul. Men att känna att jag faktiskt kan ta kontroll över mitt liv och vad som får mig at må bra, det är stort.

Fotobokshelsiket

Äntligen klar! Skickade nyss iväg eländet för att få den tryckt. Jag har lagt ner så sjukt många timmar på den nu. Känner mig less. Man borde få betalt för plågan man utsätts för. *skratt* Men det blir säkert fint, och kul att spara. Man måste passa på när man får nåt sånt fint gratis. Även om processen att skapa en fotobok är mer eller mindre traumatisk.

Yippie!

Plusgrader ute…

…minus i sinne.

Den här måndagen har varit en skitdag. Känslan har helt enkelt varit sån, även om det funnits guldkorn, såklart. Jag började med att vakna av att jag slog med knutnäven framför mig och bråkade med min styvfar i en dröm. Jag var så otroligt ARG! Jobbig känsla. Jag har ju äntligen släppt dem där människorna nu, och viljan att få dem att fatta hur de borde behandla sig själva, och varandra. Nåja, en dålig dröm kan ge resten av dagen en konstig känsla, och så blev det idag. Har känt mig riktigt less!

Guldkant på dagen/kvällen var dock när jag och karln for till ICA för att handla och göra nytta genom att panta burkar och flaskor. Det snöade något galet mycket ute! På bilen var 1 dm snö, tösnö, så medan karln sopade av den gjorde jag snöbollar och kastade mot en lyktstolpe tills jag fick in en ordentlig fullträff. Det var stooora snöflinger och det verkligen yrde runt överallt. Helt paradisiskt underbart! Jag som önskade just sånt väder igår när vi tittade på Ensam Hemma. Bara ett dygn tog det innan den önskningen slog in.

Under kvällen bakade jag. Jordnöts-choklads-rice crispies gotta. Smakar som snickers crunchers, om någon skulle råka komma ihåg den. Lite fel blev det, men ändå så himla bra. Gott, gott! Det ska jag bjuda lillsyss på när hon kommer hit och hälsar på imorgon. Det är roligt att känna sig lite huslig ibland. Även om snåljåpen inom mig kvider när jag lägger ner massa pengar på ingredienser… det känns så onödigt dyrt att jag oftast hellre köper nåt färdigt. Hehe

Nåja, nu är det sent, och den här tjejen ska lägga sig och kika på ”The Big Bang Theory” innan det är dags att sova.

Natti natti!

En erfarenhet rikare

Ikväll har jag fått lära mig nåt. Att julpynta med en 6årings hjälp är svårt! Mest är det gardiner som ska upp, sängkläder som ska bytas, och stjärnor som ska upp i fönstren… och då blir 6åringen uttråkad! Hua, jag gjorde verkligen mitt bästa för att hitta på småjobb, men det dög inte, och hon pepprade mig istället med tusen frågor… så att jag tillslut kände mig hes, trött och grymt förvirrad. Haha. Fikat var uppskattat iaf. Och när jag gick hem med henne sa hon att jag skulle hälsa till karln min att hon älskar oss. ”Men… nästa gång kan vi väl pyssla?” avslutade hon vår konversation med innan vi sa hejdå. Är inte van vid 6åringar, och har glömt bort hur det var att vara sån själv. Men får svaga minnen av att det där med ständig sysselsättning faktiskt var viktigt. Fanns inget värre att att ligga på soffan och gnälla. ”Jag har tråkigt. Vaaad ska jag göööra?”

Sen somnade jag och karln i soffan en stund efter middagen, som bestod av fiskpinnar och potatismos.

Vi äro kämpar allihopa!

Det är helt otroligt vad vi som människor klarar av egentligen! Enligt aftonbladet.se så har de flesta ställen i Sverige bara haft några ynka soltimmar den här månaden totalt. Mest synd var det om någon ort som hade 8 soltimmar på hela november, hittills. Här kan vi inte ligga långt efter. Kanske har vi fått det dubbla, kanske lika lite. Men likväl känns det som att varenda jäkla dag varit grå och trist i en evighet nu. Man vill bara ge upp ibland. Frustrationen blir stor, och en molande känsla av hopplöshet kryper längs med ryggraden. Ändå fortsätter man. Fokuserar på ljuspunkterna i tillvaron, tänder ljus som värmer och fyller själen med sköna känslor. Äter god mat, umgås och skrattar, tar tag i hobbies och passar på att sova och ta det lugnt, för ut kan man ändå inte gå. För blött i regnet helt enkelt. Vi är fantastiskt duktiga vi människor, som snart tagit oss igenom en hel månad av detta gråaste av grått, utan att gå under eller ge upp. Hoppet om snön finns där, längtan efter julmys likaså. Glädjen i nuet, även det.

Vi är inte så tokiga som man kan tro ibland.

Livemusik till promenaden

Idag tog jag mig ut på en promenad i friskluften för att försöka pigga upp mig själv efter alla dessa veckor inomhus med renovering, och däremellan, vilodagar inomhus bara för att. Det var skönt. Men mest var det överraskande roligt då jag skippat att ta med mp3spelaren, för efter jag gått ett tag hör jag att någon spelar musik nere på industriområdet, högt. Hehe, någon som mekar med bilen tänkte jag. Men när jag närmade mig hörde jag att det lät annorlunda än på radion, och sen insåg jag att det var ju faktiskt Takida som stod och spelade i en liten byggnad med ett öppet fönster. Kul! Våra lokala grabbar, som man knappt reagerar över när man går på Konsum. De står därinne och repar låtar från senaste plattan innan deras turné börjar imorgon. Det var häftigt, och kul! För 10 år sen lyssnade man på dem nere på torget när det var Kulturnatt någon gång, och nu är de rikskändisar. Skoj! Deklarerade när karln kom hem från tandläkarbesöket idag att,”Idag har jag fått lyssna på Takida, laaaajv!” Hehe, och alldeles gratis.

Första promenaden med halsduk och långkalsonger den här vintern. Det var skönt! Men halsduken är stickig.

En liten plast-trehjuling stod vid vägen, med ett lejon på styret.

Lite snö… tokmysigt!

Desto tråkigare var att jag idag fått mail om att mitt mitt WoW-konto blivit avstängt. Någon har hackat det och sålt gubbarna vidare om jag inte fattat helt fel. Blev så upprörd och ledsen! Delvis för att jag känner mig dum då mina virusskydd osv-program tydligen inte räckt till för att skydda mitt login, och delvis för att man känner sig lite våldtagen.Jag tar det personligt liksom, fastän man inte ska. Nu ska vi se om det går att åtgärda, så jag får tillbaka dem och idioterna inte vinner. *suck pust å stön*

Nu står min älskade karl och steker ägg. Vi ska käka pytt i panna, och veggiepanna till mig ikväll. Dags att göra honom sällskap inne i kökat.

Gokväll på er.

Tv-terapi

Jag har känt mig riktigt låg och har tappat hoppet på allt de senaste dagarna. Känns inte som om jag duger till något, och är jätterädd att jag aldrig kommer få ett jobb för att jag är en så missanpassad individ att jag inte passar till nånting. Att jag dessutom numera är familjelös pga mitt uppbrott med mamma är självklart en extra börda när man redan känner sig svag. Jag har turligt nog min sambo, och söta kusin att förlita mig på, men sen är det tomt. Tur att samhället ser till att det finns kuratorer iallafall, så att det finns en till människa därute som kan försöka stötta när allt känns mörkt, dvs nu.

Men! Jag måste bara nämna att filmen som gick på 4:an nyss, ”Tre systrar och en mamma”, faktiskt muntrade upp mig, fick mig att le och känna att livet inte är helt pjåkigt ändå. Jag delar ju det med mitt livs kärlek. Det är en lyx som man tyvärr får svårt att uppskatta när allt känns tomt, tungt och hopplöst. Men nu känner jag glöden igen! En gnutta optimism och framförallt tacksamhet. Yay för tv och film.

Äsch

Idag var en sån dag. Äsch. Kattskrället höll mig vaken genom att skrika mest hela tiden inatt/imorse, jag vaknade massor av gånger med hjärtat i halsgropen. Troligtvis pga av att karln jobbade natt och vi var ensamma hemma, dvs, hon blev orolig. Tillslut fick jag ont i huvudet, troligen någon slags spänningshuvudvärk, och känslomässigt var jag helt förstörd. Ikväll har jag bara velat ligga i soffan, tycka synd och mig själv och svära över hur trött jag känt mig. Man mår inte bra av att bli väckt ca 10 gånger under några ynka timmar helt enkelt. Har inte skämt bort katta alls idag. Knappt velat se åt henne ens. *suck*

Glädjande i eländet var iaf att jag köpte saffransgifflar ikväll, och njöt av att tjuva åt mig lite julkänslor lite i förskott. Och att det var ”Criminal Minds” var även det ett litet glädjeämne. Tycker verkligen om den serien. Avskyr allt vad CSI heter och andra kriminalserier, men Criminal Minds är helt fantastiskt!

Känner mig less eftersom det ser ut som att vi måste fixa lite till på väggarna innan vi kan tapetsera klart, och att ta ett steg bakåt när man trodde att vi bara hade mållinjen kvar att korsa, det var som en käftsmäll för mig. Optimismen gick ur mig helt! Förhoppningsvis är den tillbaka imorgon tillsammans med ny energi efter en *nu håller vi tummarna!* god natts sömn.

Så, nu är det dags att hålla tummarna medan jag gör mig redo för sängen. Snäll kisse, snäll kisse!

Ibland suger livet

Och man blir så galet ledsen och uppgiven! Det som jag trodde skulle vara ett stöttande och utvecklande möte nere på arbetsförmedlingen visade sig mer vara ett… jag vet inte vad. Kvinnan som ledde mötet var sjukt mån om att kategorisera mig. Hon tyckte inte att jag var mogen för att försöka skaffa praktik, eller jobb, och fiskade frenetiskt efter diagnoser. Ville att jag skulle sjukskrivas. Tyckte det skulle utredas om jag hade adhd eller dyslexi eftersom jag varit ”deprimerad”, dvs nedstämd och bekymrad, sen tonåren, för sånt är inte normalt tydligen. *morrar argt, jätteARGT* Jag blev så ARG, så frustrerad, så chockad och förnedrad. Vad fasen!!! Jag har inga koncentrationsproblem! Jag har inte problem med text. Jag har problem med självförtroende och självkänsla. Punkt slut. Att de är är jäkla måna om att sätta en diagnos på en att de tar något ur luften gör mig spyfärdig. Faktiskt. Illamåendet är inte inbillning. Jag har känt mig orolig i magen och smått kräkssjuk hela dagen. Jag VET att jag vill komma ut och arbetspröva på halvtid, och sedan se vart det tar mig. Det vore bra. Det vore skönt. Men den där socialkonsulenttanten som arbetar med arbetsrehabilitering bara kastade ur sig att hon trodde det skulle skita sig. Jag måste skaffa sjukskrivning. GALET! Jag blev så chockad, och fick panik att jag fick kämpa för att inte gråta, och spenderade större delen av mötet med att avståndstagande svara ”jag vet inte” på det mesta. Jag vet inte mitt psykes exakta tillstånd. Men jag vill inte bli behandlad som en liten idiot. Jag vill bara ha lite hjälp ut i arbetslivet. Det behöver inte vara mer komplicerat än så. *suck*

Kom hem. Bröt ihop. Ville bara ge upp. Enormt besviken över hur man kan bli behandlad, när man som jag naivt tror att folk vill hjälpa, inte stjälpa. Efter en timmes gråt började jag komma tillbaka till verkligheten och bestämde mig för att ta min kurator på orden. Det är MITT liv, jag är den enda som kan kontrollera det. Jag vill INTE böna och be psykologen att ljuga ihop en sjukskrivning baserat på en depression som jag känner är väldigt avlägsen nu. I somras behövdes sjukskrivning, inte nu. Jag tänker inte ljuga, jag tänker inte stämpla mig själv som något jag inte är. Så det är vad jag tänker maila arbetsförmedlingen om när jag samlat mig ytterligare lite. Säga att jag vill inte ha mer ”specialhjälp”, det suger, jag mådde pest, och vad jag vill nu är att komma ut på praktik. DET är vad vi ska fokusera på. Sen får tantjäveln jag träffade idag ringa min kurator och säga precis vad i helsike hon vill. Då vet min kurator iaf vad jag har att tampas med tills nästa samtal. I övrigt ska det bli som jag vill framöver! Om inte annat går jag ur arbetsförmedlingen ett tag. Jag dör inte utan dem. Och de kan inte kontrollera mig. Skön insikt.

Men. Hur som haver en mycket turbulent dag. Avslutar den med tröstgodis och kanske lite repris av ”Desperate Housewives”. Ska bli så härligt när alla serier kommit igång igen nu de närmaste veckorna!!!

Special (s)K(räp)

Åt nyss mitt ”kvällsmål” som skulle få min lite ledsna mage gladare. Besvikelse tyvärr. All sockersmaken gjorde mig bara orolig att jag kanske får mer ont i magen. Hmpf, men men, då var man en lärdom rikare. Tråkigt nog var inte apelsinerna jag köpte ikväll ätbara heller. Alldeles för hårt skal, gick inte att tugga. *suck* Jag som hade hoppats på mumsiga c-vitaminbomber! Får väl göra juice av de övriga kanske.

Nu ska jag iaf spela lite ”Monkey Island” iaf, och se om jag kan lösa några fler problem, överintelligent som jag är! höhö