Efter att ha börjat träffa min yngsta syster, och därmed komma i kontakt med min mamma så har jag blivit enormt orolig, deprimerad och destruktiv. Så som jag avskytt mig själv på senaste tiden, och känt att jag har noll kontroll och att världen bara existrerar för att plåga mig… så har jag inte haft det sen innan jag bröt upp med henne i våras. Jag har hatat mig själv på senaste, och mitt utseende. Trots att jag logiskt sett vet att jag ser okej ut, så har känslorna fått mig att vilja gråta av maktlöshet över min egen fulhet. Dvs, att ha kontakt med henne ger mig samma ångest som förut, trots att jag inte pratar med henne. Samtidigt som jag sköljs över av en våg av känslor av att vilja ta hand om henne, mamma, skydda henne ifrån elaka världen, så knockas jag av oron över vad hon tycker om mig och vetskapen om att jag aldrig varit tillräckligt bra i hennes ögon. Tycker hon att jag ser fet ut, tycker hon att jag är dum? Tycker hon att jag har skitiga och fula kläder, skäms hon över mig? Tycker hon att jag är dum som inte släpper henne in i mitt liv igen och låter henne manipulera mig, och kräva pengar av mig för att vilja ställa upp och vara en mamma? I deras hem kände jag mig faktiskt aldrig som ”hemma”. Vi fick alltid veta att vi hade ”tur” som fick bo hos dem. Att det var en lyx att få leva under deras tak, äta deras mat och sitta i deras möbler. Styvfar (alkisen) deklarerade ofta att han tjänade pengar och fick äta godsaker när han ville utan att ta hänsyn till att det blev orättvist. Han fick gunga på stolarna för han hade betalat dem, och han kunde minsann laga dem själv. Vi däremot skulle vara snälla och försiktiga för inget i hemmet tillhörde oss. Den enda riktiga roll jag hade var omhändertagaren. Jag ville skydda mamma mot hans elakheter. Jag tog massor av skit från honom utan att säga emot, för att bespara mamma utskällningar över hur dum dotter hon hade. Jag var duktig när jag knep käft. Och när jag sa emot var jag ett pucko. Inte konstigt att jag tog ut all ilska på mot själv istället. Jag verkligen hatade mig själv. Jag förstörde saker, och jag gjorde illa mig själv. Allt för att ingen lyssnade på mig. Brydde sig om mig. Jag lärde mig att jag var problemet. Allt ansvar låg på mig att se till att alla hade det bra, att de inte blev ovänner i onödan, försvara mamma eller mina syskon när de blev utskällda över ingenting. Försöka förklara för dem hur fel de behandlade varandra och oss barn. Men då blev de ursinniga, och deklarerade återigen att jag hade tur som fick leva unde deras tak. Och ville jag fortsätta med det så fick jag leva efter deras regler. Dvs, låta dem sköta sitt, och hålla käft. När jag var 16 och rymde till pappa efter en sån episod tänkte mamma kasta ut mig ur huset. Jag fick hämta mina saker dagen efter innan jag skulle till skolan, sen ville hon aldrig se mig mer. Jag gick dit och grät. Hon hatade mig. Efter skolan gick jag dit igen för att plocka ihop så mycket som möjligt. Jag skulle få bo hos pappa hade han lovat. Men det slutade med att jag gråtande bad att få komma tillbaka hem och bo där, och det fick jag sa hon motvilligt. Bara jag levde efter deras regler, och sket i vad dem höll på med.

*suck* Det här är bara en bråkdel av allt. Då jag bröt med henne sist så var det för att hon för hundrade gången ville låna pengar, trots att jag sagt klart och tydligt nej. Det var panik sa hon. Så hon fick pengarna. Anledningen till att hon skulle ha dem var för att handla sprit. Ingen panik alltså. De ville bara bli fulla, som vanligt. Styvfar hade sommaren innan kört moppe in i ett träd på fyllan, och mamma grinade i telefonen då hon pratade med mig och sa att hon önskade att han var allvarligt skadad. Hon ville inte ha hem honom igen. Hur i satingens skulle hon kunna tro efter allt han ställt till med på fyllan, och hur mycket hon hatar hans alkoholism, tro att jag ville låna ut mina pengar för att de skulle bli fulla? Igen.

Okej, poängen är… Jag ville bara delge lite av anledningen till att jag mår dåligt av att ha kontakt med min gamla familj. Jag är inte ett korkat miffo som inbillar mig saker. Som bara är elak på pin ki. Jag mår helt enkelt riktigt jäkla dåligt av dem. Och det helvete jag äntligen tagit mig ur vill jag aldrig tillbaka till.

Blir jag en själsligt stark person någon gång, så att jag kan hantera dem, så vet man aldrig vad som hände då. Men innan dess har kuratorn sagt att jag måste lära mig att leva för mig. Lära mig att uppskatta mig, och inte plågas av den enorma stress och ångest min mamma ger mig. Jag tycker synd om min mamma, och jag hoppas att hon lär sig att må bättre hon också. Jag vill inte göra henne illa. Men jag måste fokusera på mig nu. Lära mig att jag kan styra mig liv. Jag kan omge mig med människor som ger mig glädje hopp och tro på mig själv. Att känna mig älskad och stöttad i alla lägen.

Jag skickade ett sms i eftermiddags, och förklarade att det här inte fungerar, att jag mår dåligt och inte klarar av att ha kontakt med henne. Jag bad om att hon inte skulle bråka på mig, för sist fick jag en massa elaka sms om vilken dålig människa jag är… medan hon satt och drack vin skulle jag tro. Än så länge inga elaka sms. Känner mig tacksam för det. Vore stort om hon faktiskt kunde acceptera min vilja, och inse att en dotter som mår bra är det viktigaste av allt. Även om det betyder att hon inte kan ta del av min tillvaro.

Så nu slipper jag äntligen paniken och ångesten. Nu behöver jag inte oroa mig för att de ska stampa in i mitt liv och få mig att hata mig själv och tappa kontrollen över allt. Känna mig helt hjälplös. När jag släckte lampan inatt kändes det som att jag drunkade i ett stort mörker. Som om det symboliserade mitt liv. Att bara falla handlöst och vara livrädd för att man inte kan kontrollera något alls.

Inatt tror jag att jag kommer somna i lugn och ro. Att säga ifrån är inte kul. Men att känna att jag faktiskt kan ta kontroll över mitt liv och vad som får mig at må bra, det är stort.

Och man blir så galet ledsen och uppgiven! Det som jag trodde skulle vara ett stöttande och utvecklande möte nere på arbetsförmedlingen visade sig mer vara ett… jag vet inte vad. Kvinnan som ledde mötet var sjukt mån om att kategorisera mig. Hon tyckte inte att jag var mogen för att försöka skaffa praktik, eller jobb, och fiskade frenetiskt efter diagnoser. Ville att jag skulle sjukskrivas. Tyckte det skulle utredas om jag hade adhd eller dyslexi eftersom jag varit ”deprimerad”, dvs nedstämd och bekymrad, sen tonåren, för sånt är inte normalt tydligen. *morrar argt, jätteARGT* Jag blev så ARG, så frustrerad, så chockad och förnedrad. Vad fasen!!! Jag har inga koncentrationsproblem! Jag har inte problem med text. Jag har problem med självförtroende och självkänsla. Punkt slut. Att de är är jäkla måna om att sätta en diagnos på en att de tar något ur luften gör mig spyfärdig. Faktiskt. Illamåendet är inte inbillning. Jag har känt mig orolig i magen och smått kräkssjuk hela dagen. Jag VET att jag vill komma ut och arbetspröva på halvtid, och sedan se vart det tar mig. Det vore bra. Det vore skönt. Men den där socialkonsulenttanten som arbetar med arbetsrehabilitering bara kastade ur sig att hon trodde det skulle skita sig. Jag måste skaffa sjukskrivning. GALET! Jag blev så chockad, och fick panik att jag fick kämpa för att inte gråta, och spenderade större delen av mötet med att avståndstagande svara ”jag vet inte” på det mesta. Jag vet inte mitt psykes exakta tillstånd. Men jag vill inte bli behandlad som en liten idiot. Jag vill bara ha lite hjälp ut i arbetslivet. Det behöver inte vara mer komplicerat än så. *suck*

Kom hem. Bröt ihop. Ville bara ge upp. Enormt besviken över hur man kan bli behandlad, när man som jag naivt tror att folk vill hjälpa, inte stjälpa. Efter en timmes gråt började jag komma tillbaka till verkligheten och bestämde mig för att ta min kurator på orden. Det är MITT liv, jag är den enda som kan kontrollera det. Jag vill INTE böna och be psykologen att ljuga ihop en sjukskrivning baserat på en depression som jag känner är väldigt avlägsen nu. I somras behövdes sjukskrivning, inte nu. Jag tänker inte ljuga, jag tänker inte stämpla mig själv som något jag inte är. Så det är vad jag tänker maila arbetsförmedlingen om när jag samlat mig ytterligare lite. Säga att jag vill inte ha mer ”specialhjälp”, det suger, jag mådde pest, och vad jag vill nu är att komma ut på praktik. DET är vad vi ska fokusera på. Sen får tantjäveln jag träffade idag ringa min kurator och säga precis vad i helsike hon vill. Då vet min kurator iaf vad jag har att tampas med tills nästa samtal. I övrigt ska det bli som jag vill framöver! Om inte annat går jag ur arbetsförmedlingen ett tag. Jag dör inte utan dem. Och de kan inte kontrollera mig. Skön insikt.

Men. Hur som haver en mycket turbulent dag. Avslutar den med tröstgodis och kanske lite repris av ”Desperate Housewives”. Ska bli så härligt när alla serier kommit igång igen nu de närmaste veckorna!!!