Åh jo, kom inte och påstå att det är samma värld ute, det är en ny och härligare värld! Med snön kommer jul, glitter och mys. Trots att vi klev upp några timmar tidigare än vanligt idag för att tapetsera så var jag studsande glad! Jag sjöng och kvittrade, gjorde en ”stor” frukost med te, kokt ägg, mackor och yoghurt och verkligen kände att världen är underbar! Så mycket betyder verkligen snön för mig. Efter den mörka hösten är det som att ett vitt kristalliserat paradis kommer fallande från skyarna och förgyller tillvaron. ”Let it snow, let it snow, let it snow!” med Frank Sinatra har spelats här idag kan jag lova. 
Klass ute på studiedag i snön?
Och lillfröken kikar ut på allt det vita såklart.
Såhär ser datahörnan ut nu! Ska upp med en hylla för spel, och lite tavlor så småningom, men nu kan vi sitta och trivas, för den här biten är helt klar!
___
Annars hade jag igår en toppendag! Bror med flickvän kom och hälsade på unde kvällen, och hade med min yngsta syster! Hon som jag aspirerade att bli mamma nr 2 till förut. Jag tog så grymt mycket ansvar att det varit en process att tänka om. Men nu var det skönt och lättsamt att träffa henne trots att det var säkert ett halvår sen jag umgicks med henne sist. De där stora dramatiska känslorna som jag trodde att jag skulle känna infann sig inte. När jag öppnade dörren och förvånad såg henne där kändes det bara trevligt. Inte himlavälvande, men fint. Det var jättekul att prata med henne, och se att hon fortfarande bryr sig om mig, precis som jag tycker massa om henne, men nu är det på en annan nivå. Nu kan jag hålla de på en normal nivå. Jag kan tycka massor om henne, utan att engagera mig i allt, grubbla på hennes liv när jag ska lägga mig, och känna att jag borde rädda henne ifrån familjen. Det var bara trevligt. Och ju äldre hon blir, desto enklare blir det nog att träffa henne, så att vi kan sköta de själva utan mellanhänder, så som min snälle lillebror som tog med henne hit. Nåja, jag älskade att få prata och kramas med henne, och att se min bror skina upp när han såg hur fint vi gjort det, och även senare när jag berättade att jag och kuratorn är klara med varandra nu. Han sa tom att han tycker att det märks på mig att jag mår bättre. Inte ologiskt egentligen, men det värmde verkligen att se hur glad det gjorde honom.
Vi pratade även lite om kattungar iochmed att min familjs katt fått kattungar och bror sagt att när han bor i hus vill han ha katt, och han bor i hus nu. Efter att de åkt sa karln min att det kanske slutar med att vi tar en kattunge ifrån den kullen vi också. Jag blev jättepaff! Trodde att han inte ville det förrän vi flyttat någonstans med tillgång till trädgård. Men han sa att Cassie blir inte äldre, så varför inte. Vi kanske aldrig flyttar till något hus, sån tur har vi kanske inte, men vi vill verkligen att hon ska få sällskap. Någon att leka med, och ta hand om. Så, nu har jag funderat hit och dit, och är uppspelt som sjutton över tanken. Vet inte om färgerna på deras kattungar passar oss dock. Svart blir lätt påkörd enligt karln, och vit blir skitig. Så jag har suttit och kollat på kattungar på blocket ikväll, och blivit tårögd av tanken på att få hem en liten kattbebis att ta hand om. Då har vi en liten kattfamilj, och en människofamilj här hemma. 
Så vi får se hur det blir med det här. Kanske blir det snart, kanske blir det efter jul. Kanske en av familjens kattungar, men troligast inte. Det är mysigt att fundera på iallafall. Det blir vårt första gemensamma något, som vi skaffar tillsammans. Jag har sån tur som blev kär i världens goaste kille som tycker om katter dessutom!
Sen fick jag visdomstandsnojja, och spelade därefter spel tills det var dags att åka till pappsen. Väl där fick jag min oro stillad. Fars lugnande röst funkar tydligen! Karln min lugnade mig iofs innan avfärd genom att säga att han tar hand om mig om jag måste genomgå min stora rädsla. Att ta bort en visdomstand. Men att sen höra pappa säga att han tagit bort alla för flera år sen, och att det inte var dramatiskt alls, det lugnade mig verkligen! Jag har ju hans gener, så det borde båda gott. Sen påpekade han att de skräckhistorier jag blivit uppväxt med är som allt annat, folk överdriver sina historier en gnutta för dramatisk effekt. Så nu har paniken lagt sig. Jag överlever. Skönt! Är enormt tacksam över stödet ifrån karlarna i mitt liv. 
