Idag sov vi lite extra länge. Det var så galet skööönt! 
Sen fick jag visdomstandsnojja, och spelade därefter spel tills det var dags att åka till pappsen. Väl där fick jag min oro stillad. Fars lugnande röst funkar tydligen! Karln min lugnade mig iofs innan avfärd genom att säga att han tar hand om mig om jag måste genomgå min stora rädsla. Att ta bort en visdomstand. Men att sen höra pappa säga att han tagit bort alla för flera år sen, och att det inte var dramatiskt alls, det lugnade mig verkligen! Jag har ju hans gener, så det borde båda gott. Sen påpekade han att de skräckhistorier jag blivit uppväxt med är som allt annat, folk överdriver sina historier en gnutta för dramatisk effekt. Så nu har paniken lagt sig. Jag överlever. Skönt! Är enormt tacksam över stödet ifrån karlarna i mitt liv. 
Sen lånade pappa ut en borrmaskin också, med tillhörande borrsats så att vi ska kunna sätta upp lite grejer på väggarna nu efter tapetseringen. Jag blev jätteglad och tacksam såklart! Det var längesen jag hade någon att fråga om hjälp, så nu känns det så enormt lyxigt, skönt och mysigt att ha en pappa som genast letar reda på sin borrmaskin och vill låna ut, så att vi slipper åka till stan och köpa nytt. Dessutom sa han lite fyndigt att vi kanske får en sån av tomten i år, och det vore ju inte helt fel.
Idag diskades det. Jag är så duktig!
Läste gamla fototidningar ikväll. Självklart var kattskrället med på… uhm, under ett hörn. 
Och så en till bild på nytapetserade och fina väggarna.
