Jag la nyss över lite bilder ifrån mobilen till datorn, och blev påmind om den här fina bilden som jag tog under en promenad i fredags. Den lilla digitalkameran jag hade med ville inte fokusera så nära som jag ville gå, så jag tog fram mobilen och testade… och den var mycket medgörligare! Kul att tekniken överraskar positivt ibland. 
Medan jag satt där på huk vid dikeskanten, och hade hörlurarna på och musik i öronen var jag inte medveten om just så mycket annat än vad jag fokuserade på just då. Jag var närvarande i nuet 100% skulle man kunna säga, precis som man ska vara enligt de som vet vad man mår bra av. Nåja, hur som helst så ryckte jag plötsligt till av rädsla och ramlade nästan framlänges ner i långgräset av ett läskigt ljud alldeles bakom mig. Lyckligtvis hann jag sträcka ut ena handen och slapp sätta ner knäna i den blöta växtligheten! Upptäckte sekunden senare att det bara var en äldre karl som cyklat förbi på den annars väldigt tysta och övergivna grusvägen. Skrattade gott åt mig själv efteråt!
Ikväll har jag känt mig enormt trött, och bara legat och värmt mig under en filt i soffan och låtit 5:an underhålla mig med alla program man inte vill missa under tisdagskvällarna. Karln min som är lite småförkyld, var ändå den som lagade maten och tyckte att jag skulle ta det lugnt, han plockade undan också, och jag låg där och kände mig bortskämd och blev tårögd av tacksamhet! Vissa stunder är så enormt underbara att uppleva. Bara en sån sak, det väger så tungt när man känner sig jättetrött och frusen och ynklig. Min karl är den absolut bästa i hela världen! Kärlek, kärlek, kärlek. 
