Tungt

Idag gör det ont i hjärtat. Det blir så påtagligt att livet tagit en ny vändning, att det blivit annorlunda, när minsta systern fyller år, och jag inte grattar henne. Det blir tyvärr så nu då jag inte vill träffa min familj… Lillaste lillasyster har inget med osämjan att göra, så det gör ont att behöva ”överge” henne… att lämna henne helt försvarslös med de människor som fått mig att må så dåligt under halva mitt liv… samtidigt som de varit det enda jag levt för. Familjen var det viktigaste av ALLT. Meningen med livet var min familj, och att hjälpa mina syskon i livet, stötta och se till att de inte fick lika svåra känslomässiga sår av problematiken hemma som jag fick. Efter några möten med en kurator nu i sommar har jag fått lära mig att det aldrig var mig felet låg hos. Att jag inte är, och aldrig varit, det monster som jag känt mig som. Jag har ställt upp för dem, och älskat dem så gott jag kunnat, men på något vis så ledde det till att jag blev överkörd mentalt och känslomässigt. Lätt att manipulera, utnyttja, skylla och skälla på. Jag kan lätt säga att de allra flesta problem min familj haft, individuellt och relationsmässigt, har jag blivit beskylld för minst en gång. Så jag valde rätt när jag sa stopp i våras. När jag bestämde att jag måste skydda mig ifrån dem, därför att de alltid gör mig illa förr eller senare. ”Du har gett och gett, men aldrig fått någon bekräftelse tillbaka,” sa kuratorn, och konstaterade att det är fantastiskt att jag ändå är så vettig, klok och insiktsfull trots allt jag varit med om. Mitt ”sammanbrott” är helt enkelt en livskris. En fas i livet där allt vänds upp och ner och banar väg för nya vanor, rutiner och relationer, ett nytt, eller iallafall annorlunda liv. Det är skrämmande som satingen! Och det gör ONT att lämna hela mitt liv bakom mig. Men det är väl så de ska vara. En process, något att växa med. Nu får jag fokusera på att återuppbygga en relation med pappa och hans familj istället, och hoppas att det ger den trygga och stabila grund som en familj ska ge, och som jag alltid behövt men aldrig haft.

Jag har läst mig till att för att kunna bearbeta, och ta sig igenom något sånt här omvälvande måste man låta sig känna, verkligen känna hur jobbigt det är, och sörja det man förlorat, för att sedan vara redo för det nya. Det stämmer nog. Jag har alltid mått som absolut sämst när jag klistrat på ett leende, försökt vara alla till lags, men gått sönder inombords av sorg, smärta och rädsla.

Så idag sörjer jag, och har ont i hjärtat över ovissheten om hur det blir med den lillasyster som jag svurit för mig själv att skydda ifrån livets grymheter så mycket jag bara kunnat. Jag saknar henne, och jag gråter över att hon förlorat en storasyster som älskar henne och vill ta hand om henne. Bättre än så blir det inte. Hennes föräldrar gör mig så illa att det är en omöjlighet att träffa henne. Får hoppas hon blir en stark tjej som vet vad som är rätt och fel här i livet och kan ta hand om sig själv.

Sånt är mitt liv idag. Men jag hoppas att framtiden blir bättre, och att jag nu kanske inser vad jag vill och uppskattar med livet, istället för att bara uppfylla krav, förväntningar, och ständigt bli besviken på omgivningen.