Och en till bild!

Ifrån December då vi lite i efterskott var ute o firade att pojkvännens pappa fyllt 60 år. Vi var ju bara föööör söta!

Okay, försök till att bli MUNTER nurå! ;)

Om jag inte försöker själv, så är det svårt att känna sig munter och glad, så lika bra att anstränga sig lite dårå. Göra ett litet ”kärleks-inlägg” som påminner om vilken underbar grabb det är jag hittat, och hur BRA han får mig att må! Jag älskar honom så otroligt mycket!

Det var kärlek redan då! Första sommaren, andra dejten här hemma hos mig.

Mysiga minnen.

Den här smileykombination användes mycket under den tiden vi msnade i stort sett VARJE kväll. Robert o Carro puss-emotikonen. hehe Jag kan faktiskt inte låta bli att le när jag ser den och återminns våra konversationer. *skratt* Tänk att vi lärde känna varandra över msn till stor del! Lite roligt, men ett väldigt lättsamt och bra sätt också. Svåra ämnen är lättare att diskutera på det viset. Det var tider det! *fniss*

Alla hjärtans-rosorna jag fick förra året. *lerl drömskt* Mitt livs första rosor ifrån en kille! Och då ifrån världens absolut bästa kille dessutom. Min ängel! Mysigt.

Min lilla överraskning för honom förra året… ett alla hjärtans-landskap inne i lägenheten.

Han sitter och spelar krigsspel på datorn här intill just nu samtidigt som han tåflörtar med mig och håller min ena fot varm och skön. Såna små saker värmer oerhört i lillhjärtat mitt! *kär o lyckligt galen*

Andra bilder som får mig att le:

Lillasyster Saga. Mitt liv vore så otroligt TOMT utan den här lilla skitungen! *skratt*

Lillsyss igen… vikken gölleplött! Hehe, färgglatt o härligt kort.

Min actionhjälte till bror.

Hahaha, Saga var alltför hemsk!!! *fniss*

En väldigt liten Saga… ÄLSKAR det här kortet så mycket!

Usch… dödsångest…

Jag må vara en munter människa så ofta jag bara kan, men ibland funkar det bara inte att vara sån… Som nu… Pojkvännens morfar har inte mått bra på länge, och tankar på att livet oundvikligen kommer att ta slut har såklart slagit mig. det är så stort, så skrämmande… Under dagtid klarar jag mig bra ifrån de läskiga känslorna som har med rädslan för döden att göra, men om kvällarna så får jag nästan andnöd! Jag vet inte vart jag ska ta vägen eller vad jag ska göra… Jag känner mig bara så otroligt liten, ensam, hjälplös och rädd. Jag MÅSTE ha kontroll över mitt liv, annar blir jag helt nipprig, och det där är inget jag kan kontrollera eller stoppa… så självklart blir jag nervös av det… Jag hoppas det går över snart, så att jag slipper oroskänslorna iallafall när det är dags att sova. Som det är nu känner jag bara att ”Jag orkar inte mer…” *suck*

Är jätteglad över att få träffa min äldsta lillasyster imorgon för första gången på länge såklart! Men just här och nu känns det tungt. Kanske får man mer hopp om livet av att umgås med familjen, de människor man växt upp med. Som det är nu känns allt så flyktigt, opålitligt… usch… Jag hoppas, hoppas, HOPPAS att min oro släpper nån gång!

Bara några bilder ifrån den senaste veckan…

Fina blommor under en promenad till jobbet efter lunchen.

Duvor som satt o myste just där jag skulle gå! hähä

Jag ser glad ut trots att jag nyss kommit tillbaka till jobbet efter lunchen.

Rolig Cassie brydde sig inte om att hon hade ett måttband fastknutet i svansen. *fniss*